Eller berättelsen om hur ett rike byggs innan det seglar.
Om detta berättas i de gamla skrifterna
I de dagar då havet ännu var större än kartorna, då kungar mätte rikedom i skepp och inte i kalkylblad, låg ett rike långt väster om de kända farvattnen.
Det kallades Hexagonsborg.
Ingen visste säkert vem som grundat det.
Somliga sade att Oden själv ristat dess form i berget.
Andra menade att det uppstått ur en gammal dröm som en gång drömts av en blind siare.
Men alla var överens om en sak:
Hexagonsborg var olikt alla andra riken.
Ty där började intet verk med hammare eller svärd.
Ej heller med skepp eller silver.
Allt började med en tanke.
Om Kristallhallen i rikets mitt
Mitt i riket stod Kristallhallen.
Den var byggd av mörkt timmer och kringgärdad av stenar äldre än människors minne.
I dess mitt stod en lila kristall som lyste natt som dag.
Dit kom hövdingar, skalder, völvor och vise män.
När ett nytt företag skulle påbörjas samlades de kring kristallen.
Ingen frågade:
Hur skall vi bygga?
Ingen frågade:
Vad skall det kosta?
De frågade endast:
Varför skall detta göras?
Ty de gamle visste att den som seglar utan mål finner många stormar men få hamnar.
Och så talades det om ära.
Om framtid.
Om rikedom.
Om plikt.
Om sådant som får män att resa sig från bänken och gå ut i regnet för att göra det som måste göras.
Om Jarlarnas Ring
Utanför Kristallhallen låg Jarlarnas Ring.
Där satt rikets mäktigaste män och kvinnor.
Deras blickar var riktade bortom horisonten.
De talade om kommande vintrar.
Om handelsleder.
Om främmande kungar.
Om vilka styrkor riket borde samla innan nästa stora resa.
De gjorde inga svärd.
De byggde inga hus.
De lade inga kölar.
Men utan deras rådslag skulle intet av detta någonsin ske.
Ty innan ett skepp byggs måste någon besluta vart det skall segla.
Om Tingsringen
Runt Jarlarnas Ring låg Tingsringen.
Det var den plats där hela riket enades om samma språk.
Här fastställdes lagar.
Här avgjordes tvister.
Här bestämdes vad ett löfte betydde och när ett arbete kunde sägas vara fullgjort.
Många främlingar fann detta märkligt.
Ty de såg endast ord.
Men de gamle log.
För de visste att den största orsaken till strid sällan är ondska.
Oftare är det att två män använder samma ord men menar olika saker.
Så höll Tingsringen samman hela riket.
Om Byarna i Väster
I väster låg byarna.
Där levde fiskare, bönder, handelsmän och krigare.
Där föddes barn.
Där bakades bröd.
Där byttes varor.
Där skapades rikets verkliga värde.
Det var här livet pågick.
När främlingar frågade vad Hexagonsborg egentligen var svarade man inte:
Se våra murar.
Eller:
Se våra skepp.
Man svarade:
Se vårt folk.
Ty utan människorna vore allt annat blott trä, sten och metall.
Om Runmästarna i Öster
I öster reste sig blå torn mot himlen.
Där bodde runmästarna.
Märkliga män och kvinnor som kunde tala med stenplattor, rista budskap som färdades över hav och hålla reda på fler handelsavtal än någon vanlig människa kunde minnas.
Folket i byarna betraktade dem med misstänksamhet.
Runmästarna betraktade folket i byarna med ungefär samma misstänksamhet.
Ändå behövde de varandra.
Ty medan bönderna skapade världen, höll runmästarna reda på den.
Om Dvärgarnas Eldsmedjor
I söder låg smedjorna.
Dag och natt hördes hammarslag.
Där arbetade dvärgar.
Korta till växten.
Långa i skägget.
Korta i tålamodet.
De brydde sig föga om visioner och storstilade tal.
De ville veta:
- Fungerar det?
- Håller det?
- Klarar det nästa storm?
De byggde hamnar.
De smidde järn.
De reste fyrar.
De lade sten på sten tills sådant som tidigare varit drömmar kunde stå stadigt på marken.
Många hövdingar ansåg sig viktigare än dvärgarna.
Dvärgarna delade sällan den uppfattningen.
Om Den Stora Resan
Men längst ut låg den största delen av riket.
Den syntes inte på kartor över byar eller hallar.
Den omgav allting.
Det var Den Stora Resan.
Där byggdes skeppen.
Där höggs träden.
Där bars stenarna.
Där slets händerna blodiga.
Där förvandlades ord till verklighet.
Varje brygga.
Varje hall.
Varje fyr.
Varje skepp.
Hade en gång varit en tanke.
Men ingen tanke bygger sig själv.
Ingen vision seglar över havet.
Ingen strategi lyfter ett svärd.
Det är först när människor börjar arbeta som världen förändras.
Därför sade de gamle i Hexagonsborg:
Ett skepp som endast finns i huvudet kommer aldrig över havet.
När dimman lättar
Så berättas det om Hexagonsborg.
Om kristallen.
Om jarlarna.
Om tinget.
Om byarna.
Om runmästarna.
Om dvärgarna.
Och om den stora resan som omsluter allt.
Många tror att det bara är en saga.
Kanske är det också så.
Men för den som arbetat med verksamhetsutveckling, strategi, arkitektur eller digital transformation börjar konturerna snart framträda genom dimman.
Ty Hexagonsborg är egentligen inte ett rike.
Det är en karta.
En modell.
Ett sätt att förstå hur stora ting blir till.
Och när man ser det blir det svårt att inte le.
För sagan om Hexagonsborg råkar nämligen beskriva något så oväntat som ArchiMate 4.
Ett modelleringsspråk som, likt alla goda sagor, egentligen handlar om människor som försöker bygga något större än sig själva.